Krönika- Att engagera sig

Som student kan du vara vem du vill

Att engagera mig i studentlivet har varit något av det absolut mest värdefulla under min tid i Helsingborg. När jag flyttade ut ur mitt flickrum och in i min lilla etta för snart tre år sedan hade jag aldrig varit i Helsingborg, kände inte en kotte och hade inte en aning om hur mitt liv som student skulle se ut. Inte ens den här tidningen var uppfunnen än, så jag var grönare än du som läser detta är. Jag kom dessutom direkt från gymnasiet och vuxenpoängen var därför inte många när jag kastade mig in i det äventyr som en studietid är. Oron och nervositeten som kom med att inte ha koll på någonting var minst sagt påtaglig – men så började novischveckorna. En stekhet sommardag i Furutorpsparken stod jag med en vikingahjälm på sned och visste i hela min kropp att jag hade hamnat helt rätt. 

Det dröjde inte länge innan jag var med överallt. Barlag på Stampus, eventutskott i både Agora och Stampus, ekonomiansvarig i Modevetenskapliga studierådet och medlem i MiH. Hur mitt schema gick ihop är ett mysterium, men jag skulle också ljuga om jag sa att jag hade pli på mina hushållssysslor. Att behöva gömma två backar smutsig disk i duschen när jag hade en dejt över var dock ett litet pris att betala för allt jag fick tillbaka från att engagera mig. Min bekantskapskrets utökades i en väldig fart vilket gav ett otroligt roligt socialt liv. Grupper slogs samman och folk hittade varandra genom kompisars, kompisars kompisar. Det kändes verkligen som att hela Campus var en enda stor familj. 

Stampus blev mitt andra hem ganska tidigt. Jag älskade allt de gjorde: sättet de förde studenter från alla Campus program samman och hur det var en fristad att bara få vara på, utan att tänka på allt vad plugget kan innebära. Inför mitt andra år blev jag nominerad till styrelseordförande och kunde inte annat än att tacka ja. Med ett visst virus som härjade blev året inte riktigt som tänkt, men jag är ofantligt tacksam för de erfarenheter jag samlat på mig under mitt ordförandeskap. Jag växte både som ledare och person, lärde mig be om hjälp och att hjälpa andra, förstod hur jag skulle bemöta människor som inte tänkte som jag själv och värdet av att ibland prioritera den allmänna nyttan framför min egen stolthet. Det är rentav sjukt hur mycket en kan utvecklas på ett år. Min tid som ordförande bidrog väldigt mycket till att jag känner mig trygg i mig själv och mina förmågor idag. Jag vet var mina gränser går och därmed även hur mycket jag är kapabel till. 

Efter ordförandeskapet började mitt tredje och sista år på utbildningen. Jag och några styrelsekollegor drog ihop ett matlag för att fortsätta vår Stampusresa. Utöver det axlade jag rollen som valberedningsordförande med uppdrag att hitta kandidater som kan förvalta Stampus arv nästa år. Det är en märklig men underbar känsla att känna ett så starkt band till en förening att en bara inte kan släppa taget. Stampus ligger mig väldigt nära om hjärtat och trots att jag vet att det är i goda händer är jag inte redo att lämna skeppet ännu. Men snart är det ändå dags.

När jag skriver den här texten är jag drygt tre månader från att ta examen. Tillbakablickarna och nostalgitripparna kommer om vartannat för mig och mina vänner – många av vilka jag träffade den där stekheta dagen i Furutorpsparken där jag stod med en vikingahjälm på sned. Jag har, tro det eller ej, gjort mycket mer än det som ryms i den här texten. Grovt räknat har jag testat upp emot femton olika roller på tre år, och jag tror att det är just det jag tycker är så fantastiskt med studentlivet. Du kan vara vem du vill. Du kan vara någon i en månad, en vecka, en dag för att sedan återuppfinna dig själv precis hur många gånger du vill. Du kan testa, experimentera och utforska vem du vill vara helt förbehållslöst. Jag vet, för det är precis vad jag har gjort under min studietid – och plötsligt en dag visste jag vem jag var.

My Johansson